Det förvånar mig fortfarande att få protester som ”men du ser inte engelsk ut!” när jag säger ”England” som svar till ”var kommer du ifrån?”. För människor med asiatiska rötter som jag följs i regel var-kommer-du-ifrån frågor med men-var-kommer-du-egentligen-ifrån frågor. Samtidigt som jag uppskattar vänskaplig nyfikenhet har jag problem att människor vägrar acceptera mitt svar på grund av deras egna ignorans och förutfattade meningar om ras och nationalitet.
Det är redan år 2012 för guds skull! Kineserna har varit i Storbritannien i 326 år;[1] de bosatte sig i nord- och sydamerika tillsammans med de första europeiska pionjärerna på 1500-talet[2]. Populationer har trängts undan och folk har flyttat runt i århundraden. Linjerna har suddats under ett bra tag nu — man kan se ut på ett sätt och komma från någonannanstans. Så skärp er, uppdatera er och vänj er vid det. Det finns turkiska tyskar, algeriska fransmän, kinesiska kubaner, grekiska australier, vita kenyaner, koreanska svenskar, pakistanska londonbor, japanska peruaner... you name it! Det är meningslöst att be folk om en fullständig genealogisk rapport och att kartlägga förfädernas migration bara för att tillfredställa era omorderna begrepp om var människor passar in i schemat.
”Positiv” diskriminering?
En gång sa en välutbildad svensk kvinna till mig att jag borde vara glad för att jag ”har det så bra” för att vara en engelsktalande kines.
— Alla svenskar tänker gott om kineser som minoritet och respekterar folkslaget för att dem är driftiga och jobbar hårt, och alla svenskar tycker om att prata engelska.
Budskapet var att jag skulle vara glad för att, fördomar, okunnighet och partiskhet finns till min fördel.
Kanske har de flesta bara inte arbetat fram sina föreställningar kring nationalitet, ras och kultur eller faktiskt insett att de är skiljbara. Är det inte fel av folk att medvetet eller omedvetet tillskriva karaktärsdrag till individer baserat på deras etnicitet? Att konstant utsättas för sådana utfrågningar gör det lätt att få intrycket att folk efterfrågar ras för att känna samhörighet till ”sitt” land när sådan kanske inte finns; för att ge endimensionella lösningar till dilemmat att en asiat finns i deras mitt, i deras domän, i väst: De måste tillhöra något annat land, någonstans, men inte här — det här är bara inte en av oss!
För att det ska bli mer smärtsamt, ställs dessa frågor oftast av dem som tror att de har rätt till att ansätta utlänningar eftersom alla ska veta var man kommer från och alla borde vara stolta över sitt ursprung. Livet skulle vara mycket enklare om man hade alla svar de vill höra, i brist på det är slutsatsen att vi skäms över sanningen om oss själva. Vad som förvånar mig är hur till och med mina afroamerikanska vänner blir frågade ”men var kommer du från början då?” upprepade gånger, detta eftersom svenskar inte vilar förrän de får ”Afrika” som svar. Notera att: det är ingen fråga de någonsin skulle ställa till en vit amerikan. Svenskar kritiserar vanemässigt amerikaner för deras oskicklighet inom världsgeografi, dock verkar de visa sig vara betydande social obegåvning när det gäller att umgås med de verkliga ättlingarna av svart-amerikansk historia, hänsynslöst fiskandes med inskränkta frågor såsom ”vilken del av Afrika kommer du från då?”.
Förstå det, svenskar, — det är er jag pratar om här — naturligtvis inte alla men majoriteten? Era uppradade frågor avslöjar ert tankesätt: ni tror att Amerika är Ödets Manifest för endast vita!
”Sverige är rasistiskt”
—regeringsrapport
Enligt rapporten bidrar intergrationspolitiken till en strukturell diskriminering i det svenska samhället.
— I praktiken är det här en paradox, där svenskheten blir ett mål som aldrig nås, skriver professor Masoud Kamali. Hela politiken bygger på att det ska finnas ett vi och dom.
Dagens Nyheter fick tillgång till en förhandstitt av rapporten som i sig själv hade varit föremål för anklagelserna mot att obehöriga blandade sig in i politik. Rapportens första författare, Anders Westholm, sparkades från jobbet för ett år sedan av den dåvarande intergrationsministern Mona Sahlin efter att flera forskare med utlänsk bakgrund sagt att han ignorerade etnisk diskriminering.
Masoud Kamali, föddes i Iran och är professor i sociologi samt en av de hårdaste kritikerna, gavs uppgiften att förmå 70 akademiker att skriva till Sahlin och klaga på att forskningen hade blivit otillbörligt influerad av politik.
Kamali drog slutsatsen att intergrationspolitiken själv behöver skifta fokus, bort från individen som immigrant och mot samhällets strukturer som invandrare finner så svår att komma in i.
— Vi måste titta på våra instutioner och borde reformera dem så människor som kommer hit har tillgång till jobb, inflytande och makt i samhället, skriver Kamali.
— Det är naturligt att rollerna som rådgivare, utbildare och laghållare är resarverade för ”riktiga” svenskar medan ”de andra” tvingas in i villkorlig existens där kompetens, ära, vetskap, hängivenhet — till och med rätten att vara i Sverige kan ifrågasättas när som helst.
Kamali använde medias skriverier om hedersmord som ett exempel på diskriminering, enligt DN. Han menar att när en invandrartjej mördas av sin far är det rapporterat som en medfödd del i deras kulturella bakgrund. När samma sak händer en svensk tjej har kultur har inget med saken att göra, i alla fall enligt politikerna och media.
Läs mer: "Sverige rasistiskt enligt statlig utredning" och "Utredning kritiserar integrationspolitiken"
Okunnighet kring ras finns överallt, men i Sverige — ett land som annars anses vara ganska avancerat på humanistiska frågor — som har sitt eget slag, hänger svenskarna långt efter gällande medvetenhet kring användningen av rasstereotyper samt okänslighet mot utlänningar (eller uppfattade utlänningar). De tenderar att tänka på sig själva som jäkligt kulturellt upplysta och som Mångfalds Omfamnare — öpppna och accepterande av raser samt kulturer. Trots det tar dem okunskapen om ras till en helt ny nivå babblandes oförstående frågor som knappast skulle förekomma i något annat land.
Att säga att rasism genomsyrar det svenska samhället skulle kanske vara att ge ett falskt alarm. Det existerar men förekommer mindre ofta. Vad som däremot blomstrar i svensk kultur är okunnighet, föregångaren till rasism och xenofobi. Rasdiskriminering, buren av allt från naiv okunskap till fullbordad rasism, lever och frodas i allra högsta grad.
Diskriminering, oavsett hur osynlig eller hur förnekad av svenskar den är, har väldigt mätbara effekter i samhället. Hyperbol eller inte, det sägs att antalet kvalificerade doktorer i Sverige inte koncentrerats till svenska sjukhus utan till taxis, eftersom skickliga utlänningar som inte får jobb och slutar som taxichaufförer. På grund av det enorma problemet har Europeiska Unionen förordnat speciella rapporter och bildat en arbetsgrupp för att ta itu med nepotism och diskriminering i Sverige.[4][5][6] Uppenbarligen ligger Sverige så långt efter att det bara nyligen stadgats nya lagar som ger diskrimineringsoffer möjlighet till ordentlig laglig tillflykt.
Trots att jag försöker att inte se diskriminering eller rasism lurandes runt varje hörn är dess närvaro svår att undvika. Enligt min personliga erfarenhet kommer svenskar klassificera människor enligt deras entiska utseende och basera fördomarna om vilken kategori man tillhör på utseendet.
Missförstå mig inte, jag gillar faktiskt svenskar generellt sett annars hade jag flyttat härifrån för länge sedan. Svenskar har en ärlighet och brist på förräderi som inget annat folk. Tyvärr går den svenska barnsliga ärligheten hand i hand med en naivitet som lämnar dem dåligt utrustade för att hantera genuina rasfrågor. 1992 bad tidigare kulturministern Birgit Friggebo en grupp arga demonstratörer mot rasism och en serie rasmord i det invandrartäta området Rinkeby att sjunga We Shall Overcome. Hon möttes av stirrande blickar fyllda av skepsis. (Se youtube-klippet av händelsen från svenska nyheter)
Svenskar menar oftast väl men de stoppar ogenererat foten i munnen för att ingen fråga är tabu i Sverige. Vanligtvis om en svensk möter handikappade personer i rullstol börjar man känna sig obekväm (kanske en ogrundad skyldighet för sin egen goda hälsa och tur) Istället för att agera som att det råder otillgänglig utsatthet dem emellan, gör man den handikappade en ”tjänst” och gå rakt på sak: ”Så vad fan har hänt med dig då?” ”Hur hamnade du i rullstol?” De kommer krigiskt ingnorera faktumet att den handikappade personen kanske är trött på att berätta samma historia om och om igen. Förhörsledarens självgoda avsikt är att de inte skall skämmas över sin historia och känna att de har något att dölja.
På samma vis behöver alla som ser utländska ut förklara sig – de är skyldiga till det på grund av utseendet: ”Så vad fick dig att komma till Sverige?” och svenskar kommer bara bli förvirrade om man visar sig förolämpas av deras avtrubbade frågor. Det är inget stort steg att tro på faktumet att svenskar insisterar på att hålla sig till oresonlig okunskap – en envis vägran att erkänna hur vissa frågor om etnicitet och ursprung kan vara olämpliga eller dåligt tajmat
Problemet kan ligga i begreppet ”omfamnare”. Att omfamna och ta till sig något låter bra i teorin men lämnar i verkligheten mycket kvar att önska: man lever inte upp till genuin färgblindhet och genuin oskyldig acceptans om människor som människor. Storslagna Omfamnare är för upptagna med att gå runt och klassa personer som olika typer, som kategorier de ”omfamnar” att de pekar ut skillnader istället för likheter mellan dem. De lägger till en förvridning i vad som kunde blivit normal interaktion genom att framhäva att det faktiskt är skillnader mellan dem och invivider med andra nationaliteter som de möter. Detta bara för att framhäva deras egen storstinthet i att överkomma eller överblicka skillnaderna: ”Ja, jag omfamnar dig, trots du är du och annorlunda tack vare min storslagna accepterande humanistiska syn på livet”.
För svenskar är ”omfamnande” ofta ett skyddsnät för högdragenhet och okänslighet, en chans att påminna utlänningar om att de inte riktigt hör hemma. ”Trivs du i Sverige” förekommer ofta oskyldigt frågat till icke-svenskar om hur livet är i deras land. Tittar man närmare på det är frågan inte så oskyldig som det verkar och svensk gästvänlighet är kanske inte allt som ligger bakom. Det är trots allt en sak att fråga en turist eller tillfälliga arbetare/studenter vad de tycker om deras Stockholmsbesök och en helt annat sak att fråga någon som har varit bosatt i Sverige under 20 år samma sak. Svenskar går med största säkerhet inte runt till andra svenskar och frågar om de trivs i Sverige. Den osagda betydelse är klar: Jag är den primära, du är sekundär: det här är inte ditt hem, du är en utlänning, en gäst i mitt land, en fisk utan vatten, alltså — hur går det för dig då?
Skyll det på jantelagen eller årtionden av mitt-socialistiska konformisttankar om du vill men några få svenskar har tillräckligt med självdistans att de ser och kritiserar tankesättet kring svensk centrism. Tyvärr finns det okunnighet om okunnighet.
I flera år hade tv-jounalisten Stina Dabrowski ett program där hon intervjuade alla från Magaret Thatcher till Clint Eastwood. Svenskar tittade gladeligen utan så mycket som en viskning till protest när deras hyllade värdinna fann fyndiga sätt att bädda in förolämpningar i frågorna hon ställde. Hon krävde att alla med excentriska övertygelser eller icke-konformistisk världssyn skulle försvara sig själva. Hennes tema var konsekvent: vi här i centrum är normala och medvetna, ni där ute på kanten är inte det, så var har ni för ursäkt för att vara en sådana dumhuvuden?
Vi har alla vår egen del av okunnighet och fördomar. Centrism och mobbning av det primära är s.k mainstream eller majoritet, ett fenomen som inte bara begränsats till Sverige. Hur som helst tycker jag det är märkligt att svenskar kan vara blinda för sin egen rasprofilering — många tänker på rasistiska sätt omedvetet och vägrar tro det när man påpekar det för dem. Vad som förvånar mig är hur bakåt i tiden de kan vara gällande skapandet av stereotyper: ”Det är inte skapande av stereotyper”, insisterar dem, ”det är acceptans över att vi alla är olika”.
Svenskar är ganska ovetande över faktumet att de faktiskt är vana att rasprofilera och marginalisera asiater. Under 60- och 70-talet kom ett stort antal adoptivbarn till Sverige från Korea, svenskarna har inte några problem med att acceptera asiatiska individer som ”svenska men adopterade-från-Korea” eller adoptivbarn som nu är svenskar, men den ograciösa förståelsen slutar där. Så vitt dem vet kan endast en person som ser asiatiskt ut säga att de är ”från Sverige”(eller något annat europeiskt land) om de erkänner att de är adopterade. För dem kan inte en person med asiatiskt urspring ”komma från” Frankrike eller England.
Frågorna som därför ber om svar är: När har jag rätt att säga att jag är brittisk, engelsk eller från England? Kommer två eller tre generationer i England vara nog? När går en invandrare över till att bli medborgare? Är denna förändring eller ”försvenskning” ett resonabelt mål eller ett socialt krav?
Så som Neil Gotanda förklarat är det främst asiater som blir utsatta för ”Perpetual Foringer Syndrome” (Det beständiga utlänningssyndromet):
Genom hela Amerikas historia har asiatiska amerikaner uppfattats, behandlade och porträtterats som beständiga utlänningar; oassimilerbara utlänningar till sin natur, oavsett faktumet att de har medborgarskap och oavsett hur länge de har vistats i USA.
Och jag skulle vilja lägga till att det är mycket värre för europiska asiater eller brittiskt födda kineser!
En enighet kring att diskriminering på grund av ras är olämpling har utvecklats — svenskar, blinda av deras egna fördomar, svär att de aldrig diskriminerar mot någon på grund av detta. Däremot finns det en enighet kring att diskriminiering på grund av medborgarskap är passande. Medborgare får lov att komma in i landet och utlänningar måste söka tillstånd. Vissa hävdar att suveränitet i en nation inte kan existera utan en politik som favoriserar medborgare och fråntar främlingars rättigheter.[3] Däremot är kruxet med Perpetual Foreigner Syndrome är ras och inte främlingskap per definition. Asiatisk bakgrund korreleras med en utländsk status: ASIATISKT<=>FRÄMMANDE. Antagandet är att asiaterna är besökare eller gäster som inte kan komma över sin underliggande främlingsstatus.
År 2007 körde den svenska kanalen TV4 en serier ”roliga” reklamer för Citygross som förnedrade olika nationaliteter genom sterotyper. När det var dags för den japanska stereotypen framställde dem det som att man gjorde gutturala, grymtande ljud – inga riktiga ord skänktes dem till skillnad från tyska, franska och ryska stereotyper. När jag skrev till TV4 och klagade svarade deras rättsavdelning genom att hänga ut sina egna konsulter – inte en oberoende tredje part – för att utvärdera reklamerna och ge sig själva tummen upp. Följdaktligen ignorerade TV4 studierna jag visade för dem såsom den från ITC (Independent Television Comission) angående "Anstöt från negativ skapande av stereotyper i tv-reklam"... Men den historien förtjänar en hel separat artikel!
Asiater och eurasier får ofta förklara och rättfärdiga sig för att de finns i väst, mycket mer än de med afrikanskt ursprung. Till och med okunniga svenskar som tillåter möjligheten att det finns något som en afroamerikan kommer ofta inte böja sig för att acceptera möjligheten att det finns något som en asiatisk amerikan, knappt asiatiska européer. En ”osynlig” invandrare såsom en polack ”direkt från båten” som har ”rätt utseende” kommer inte förhöras med samma intensitet av främlingar, bombaderas med frågor prefigerade med ”men” exempelvis: ”men var kommer du från egentligen?” eller ”var kommer du från, från början?” eller ”men var kommer du från ursprungligen”.
Det finns nedlåtande nyfikenhet. Insistera att asiater ska förklara sig själva är en form av mobbning. Det är majoriteten som ständigt håller på att marginalisera minoriteten och påminner dem om hur de inte hör hemma i Sverige och uppfattas som utlänningar.
Vad är oddsen för att en kaukasier frågas om var han egentligen kommer från och var dennes föräldrar egentligen kommer från m.m om han säger att han är engelsk? Chanserna att den så kallade ”engelskmannen” har en gammelfarfar från Frankrike, en gammelmormor från Irland och lite italienskt blod men samtidigt ha fördelen att se kaukasisk ut är stora. Han kommer aldrig vara utsatt för samma livslånga besvär där han behöver förklara sig själv för fullkomliga främlingar utan att kunna tillfredställa dem.
FOTNOTER:
- The Chinese in Britain — History Timeline
- De första kineserna som bosatte sig i Amerika anlände med spanska och brittiska skepp under 1500- och 1700-talet, århundraden före Guldruschen. Se: Early Chinese settlers in the Americas
- “Framstående teoretiker hävdar att nationens suveränitet och meningen med att ha medborgarstatus—idéer som otvivelaktigt har konsekvensker i rättsamhället och kultur—inte kan existera utan distinktionen mellan medborgare och utlänningar där de förstnämnda favoriseras och de andra fråntas rättigheter.” Don T. Nakanishi & James S. Lai: Asian American Politics: Law, Participation, and Policy
- Responding to Racism in Sweden—en rapport från ENAR (European Network Against Racism) förordnade av EU
- Synthesis Report—Discrimination against native Swedes of immigrant origin in access to employment; a report by the International Labour Office
- Institutional Racism in Sweden and Europe
